Jag, har väl egentligen inte berättat så mycket om hur jag faktiskt hade det i Prag.

Att bosätta sig i ett annat land med en helt ny kultur borde väl inte vara det allra enklaste. Eftersom jag egentligen inte visste vad jag gav mig in på så var jag liksom öppen för det mesta. Jag tänkte att allt jag var med om, både bra och dåligt, var en del av själva upplevelsen och äventyret.

Men att åka till Prag var nog en av de mest omtumlande upplevelserna i hela mitt liv. Även om jag fick uppleva helt fantastiska saker där som jag aldrig kommer glömma så måste jag ändå erkänna att jag stundvis mådde riktigt uselt.

Jag minns att jag flera gånger under min vistelse mådde så dåligt att jag funderade på att avbryta allt och åka hem. Men på något vis övertalade jag mig själv om att jag skulle stå ut och vara kvar. Jag hade ju fått underbara vänner där och det kändes liksom lite skämmigt att åka hem. Jag menar, vad skulle jag berätta för mina vänner när jag kom hem?! Att jag inte orkade vara kvar? Några av Er kanske minns dessa två inlägg från min förra blogg: Känslomässig bergochdalbana och No office hours on weekends, come back on monday!


Under hösten har jag haft lite kontakt med en kille från Umeå Universitet som också skulle göra sin erasmus-termin i Prag. Nu ikväll tog han kontakt med mig. Han berättade hur dåligt han mådde. Han berättade precis samma saker som jag upplevde. Hur dålig levnads-standarden på studentboendet är. Hur otroligt dumma dom i receptionen är. Hur dålig service man fick från universitetet. Hur dåligt man som utbytesstudent blev bemött av dom som jobbade på universitetet och vid studentboendet. Ja vi har suttit länge och berättat massa historier om hur dom behandlade oss utbytesstudenter. Han berättade att han först hade blivit nekad ett rum på studentboendet och han tillslut varit tvungen att hota med att kalla på polis för att få någonstans att bo. Han berättade också att han nu var utan Internet på rummet och att receptionisterna bara hade ignorerat honom när han ville ha nyckeln till tvättrummet. Han funderade också på att lämna allt och åka hem igen. Haha Lite komiskt egentligen.

Nu känns det i alla fall inte lika konstigt att jag också mådde så dåligt stundvis och det känns bra att jag faktiskt inte var ensam om att må så. Det känns som om jag fick min bekräftelse om hur illa en del saker sköttes där nere. Det var alltså inte bara jag som var svag och inte pallade omställningen.




Ja, ni får inte tro att jag inte hade roligt alls där nere. Som jag sa innan så har jag många roliga minnen av resan, och såhär ett år efter kan jag faktiskt skratta åt allt elände. Men med handen på hjärtat så var det också enormt kämpigt stundvis!