En olycka kommer aldrig ensam...
Ja det sägs ju att det är så.
På lördagmorgon tog min mormor sina sista andetag.
Mormor har varit dement en längre tid. För tre och ett halvt år sedan kunde hon inte längre bo kvar hemma så hon flyttade då till ett äldreboende. Att ha en närstående som är dement är, som säkert många vet, ingen dans på rosor. Trots att mormor var så dement såg hon ut på ungefär samma sätt och i mångas ögon såg hon nog inte speciellt sjuk ut. Vi visste ju alla att hon inte skulle friskna till och vi visste att hon succesivt skulle tappa förmågan att ta hand om sig själv. Men i början hände det ändå att man ibland glömde bort att hon faktiskt var dement och istället började hoppas att hon skulle kunna bli frisk. Men så blev det förstås inte. För några år sedan bröt hon dessutom lårbenshalsen och kunde därefter inte heller gå längre vilket förmodlingen inte påverkade situationen positivt. Min mormor blev tillslut så dement att hon inte längre kunde kommunicera. Hon visade heller inte i slutet några tydliga tecken på att hon kände igen oss. Men trots att det på många sätt känts som om den mormor jag känt och minns varit borta länge så var hon ju fortfarande min mormor. Hon var den som alltid bemötte oss med varma leenden. Hon var den som alltid hade en komplimang över. Hon var den som suttit barnvakt åt en när man var liten. Hon var en person som alltid visade uppskattning när man gjort något bra. Hon var en person som alltid var på bra humör. En person som alltid funnits där under uppväxten som en trygg fast punkt. Så även om jag på många sätt redan sörjt min mormor, så dyker dessa minnen och känslor nu upp igen och man drabbas av vemod.
Mormor och Morfar på min Farfars 80årskalas
Min mormor för två år sedan
Mormor och Morfars gamla hästhage som numera är ett minne blott
Inte nog med att min mormor tagit sina sista andetag så valde även hennes bror Alf att somna in nu i morse. Som jag sa i det tidigare inlägget. Februari har kommit att bli en riktigt tung månad eftersom även min morfar och farfar gått bort under denna månad. Egentligen är det väl inte så synd om mig. Tycker mer synd om min mamma som numera har två begravningar att förbereda.
På återseende!
Inget varar för evigt...
...och februari har de senaste åren blivit en tung månad.
Skriver mer sedan men hänvisar nu till det inlägg jag skrev för tre år sedan. Har länkat bilden!
Perspektiv
Detta är ett inlägg jag påbörjade för flera år sedan men nu när jag läste igenom mina gamla inlägg så hittade jag utkastet. Jag vet inte om det beror på åldern eller på överflöd av tid, men jag har alltmer börjat fundera över hur jag blivit den person jag är idag. Var får jag mina värderingar ifrån? Hur hamnade jag på den plats jag är idag? Varför har jag gjort de val jag gjort?
Det är självklart många faktorer som påverkar oss och det går väl inte att finna ett enkelt svar. Jag tror dock att en mycket viktig del för att kunna finna sig själv är våga prova på nya saker och träffa människor som är olik en själv. Detta för att få perspektiv på saker och ting och tillslut själv komma fram till vilken man vill är eller vill vara. Jag har vid många tillfällen under den tid jag bott i Umeå känt det som om jag levt två liv. Ett i Umeå och ett hemma i Sollefteå. I Umeå kunde jag ibland känna mig väldigt lantlig. Men när jag kom hem kände jag mig ibland som en riktig stadsbo. Jag trivdes väldigt bra i Umeå. Mycket tackvare alla underbara vänner jag känner där. Men jag trivs minst lika väl hemma i sommarstället där vårens lövkrattning är ett flerdagarsprojekt, och gräsklippning och snöröjning ingår i vardagssysslorna. Detta har sammantaget givit mig stor insikt i vem jag är och vem jag vill vara.
Ja, vad vill jag då ha sagt med detta? Att prova olika saker samt träffa människor med andra värderingar kan vara väldigt påfrestande. Trots detta är dessa inslag i ens liv förutsättningen för att vi ska kunna definiera vem vi är och vill vara. Så istället för att vara rädd för det främmande bör man vara nyfiken eftersom det okända och för oss annorlunda kan vara det som hjälper oss att finna en identitet.
Ursäkta att jag bara har gamla bilder. Men min hårddisk med alla bilder ligger kvar i Sollefteå så jag får nöja mig med lite äldre. Denna tagen i vårt "sommarställe".
På återseende
Jag lovar inget
Hej!
Nu är jag här igen.
Att blogga har inte varit prioriterat på ett tag och att jag fick för mig att skriva ett inlägg nu är en riktig impulsgrej. I brist på annat så började jag läsa mina gamla inlägg och kände att jag på något vis saknade att blogga och skriva. Jag bloggar ju till störst del för min egen del så det spelar ju inte så stor roll om någon läser eller ej. Jag inser även nu hur roligt det är att läsa gamla inlägg i efterhand, så varför skulle jag då sluta med bloggandet?!
För att sammanfatta den tid som passerat sedan sist så kan jag väl börja med att säga att jag är näst intill färdig med mina studier. Jag har fått examensarbetet godkänt men har några kurser kvarliggandes sedan en tid tillbaka vilka jag planerar att försöka ta igen detta år så att jag tillslut får ut min examen. Dock ligger mitt fokus inte längre på studierna utan på att försöka få ett jobb så snart som möjligt.
I oktober förra året flyttade jag från Umeå tillbaka till Sollefteå för en sorts mellanlandning innan jag visste hur jag ville gå vidare med allt. Jag hade väldigt tur och fick jobb på en förskola i Sollefteå endast 2 dagar efter jag anlänt och fick jobba där ända fram till januari. Jag kände dock att jag, med min ekonomiska utbildning, vill göra något annat så nu efter jul så bestämde jag mig för att göra ett ryck i jobbsökandet, och för att förenkla det hela har jag nu åkt ned till Stockholm och bor numera tillfälligt hos Sofia.
Så det är väl det min vardag går ut på för tillfället. Söka jobb, ringa på jobb och sedan hoppas på något napp.
Ja, det var nog allt för denna gången!
