Ja det sägs ju att det är så.

 

På lördagmorgon tog min mormor sina sista andetag.

 

Mormor har varit dement en längre tid. För tre och ett halvt år sedan kunde hon inte längre bo kvar hemma så hon flyttade då till ett äldreboende. Att ha en närstående som är dement är, som säkert många vet, ingen dans på rosor. Trots att mormor var så dement såg hon ut på ungefär samma sätt och i mångas ögon såg hon nog inte speciellt sjuk ut. Vi visste ju alla att hon inte skulle friskna till och vi visste att hon succesivt skulle tappa förmågan att ta hand om sig själv.  Men i början hände det ändå att man ibland glömde bort att hon faktiskt var dement och istället började hoppas att hon skulle kunna bli frisk. Men så blev det förstås inte. För några år sedan bröt hon dessutom lårbenshalsen och kunde därefter inte heller gå längre vilket förmodlingen inte påverkade situationen positivt. Min mormor blev tillslut så dement att hon inte längre kunde kommunicera. Hon visade heller inte i slutet några tydliga tecken på att hon kände igen oss. Men trots att det på många sätt känts som om den mormor jag känt och minns varit borta länge så var hon ju fortfarande min mormor. Hon var den som alltid bemötte oss med varma leenden. Hon var den som alltid hade en komplimang över. Hon var den som suttit barnvakt åt en när man var liten. Hon var en person som alltid visade uppskattning när man gjort något bra. Hon var en person som alltid var på bra humör. En person som alltid funnits där under uppväxten som en trygg fast punkt. Så även om jag på många sätt redan sörjt min mormor, så dyker dessa minnen och känslor nu upp igen och man drabbas av vemod.